Jag vaknar upp bredvid mina småsyskon som ligger och spelar på varsitt Nintendo och skrattar, mamma och pappa åkte in till sjukhuset igårkväll och jag lovade att ta hand om mina syskon, än så länge har mamma inte hört av sig.

"Ska vi ta och göra lite frukost?" Säger jag sömnigt.

"Jaa" Skriker de tre i mun på varandra och lägger ifrån sig sina Nintendos och innan jag hinner tänka tanken är dem ute i rummet och på väg ner till köket.

Jag dukar fram asietter och glas, och stoppar ner några mackor i brödrosten, sedan brer jag dem med marmelad och ställer fram dem på ett fat på bordet.

"Hur mår pappa?" Frågar Alice.

"Jag vet faktiskt inte" Säger jag med en suck.

"Han kommer väl inte dö?" Fortsätter Tindra.

"Nej, absolut inte. Det jag lovar jag er, han kämpar för er"

Tänk om jag ljuger, det här som hände igår hade nämligen hänt ett antal gånger innan, doktorn sa att det inte är något att göra åt och att det är någon sorts cancer som inte går att bota, när det händer, händer det, säger doktorn. Men jag vill ju bara få mina syskon på goda tankar, även om vad som helst kan hända, tyvärr.

 

Jag ringer Ulrik och frågar om han kan komma och hämta mig och mina syskon för att köra oss till sjukhuset, han säger ja och kommer direkt. Jag klär på Julian och sedan går vi ut och sätter oss i bilen.

"Tack" Säger jag.

"Ingen fara, jag hoppas verkligen allt blir bättre"

"Mmm, jag också.."

Innan vi lämnar honom ger jag honom en snabb puss på munnen och sedan går vi in, Alice, Julian och Tindra sätter sig i väntrummet medans jag går till receptionen och ska be om att få gå in till pappa.

"Hej mitt namn är Isabella, jag är dotter till Fredrik Svensson. Jag och mina syskon skulle gärna vilja träffa honom"

"Ett ögonblick" Säger kvinnan i receptionen. Hon kommer tillbaka och säger att det går bra, jag hämtar dem och vi går tillsammans in till pappa som ligger i sjuksängen, mamma sitter på en stol bredvid. Båda blir glada av att se oss. Medans mina syskon hoppar upp i pappas famn går mamma fram till mig.

"Älskling, ta vara på den här stunden med pappa. Det ser inte bra ut enligt läkarna" Säger hon och fäller en tår, det gör jag också. Jag får inte riktigt in det i huvudet, det hon sa. Menade hon att det var hans tur snart?

 

Jag kryper upp i pappas famn, han lägger armen om mig.

"Har du kille?" Frågar han. Jag skrattar.

"Ja,. Ulrik"

"Han tar väl hand om dig?"

"Ja, jag lovar pappa"

"Bra min älskade"

Jag ska precis ställa en fråga men ser att jag inte får kontakt med honom, han blir alldeles svettig och tårarna rinner ner för hans kinder, det går inte att kommunicera med honom.

"Pappa?" Säger jag tyst.

Han sluter sina ögon men han har fortfarande puls.

"Pappa!!" Skriker jag. In kommer två doktorer och säger att det är bråttom.

"Ni måste ut nu, det är livsviktigt" Säger en manlig doktor.

"Nej pappa!!" Skriker jag medans en annan doktor släpar ut mig från rummet, tårarna tränger sig fram och jag fortsätter att kämpa emot. "Pappa!" Skriker jag gråtandes och faller handlöst mot golvet.

 

Tre timmar senare, ingen svar från mamma eller doktorn. Jag ser mamma komma ut, hon ser varken glad eller ledsen ut, eller så har hon bara ett bra pokerface.

"Så vad händer?" Frågar jag.

"Isabella.. Han hälsar att han älskar dig, det var det sista han sa, "Jag älskar Isabella, jag ska kolla på henne när hon spelar sina matcher i landslaget från min stol i himmelen"

"Ä..ää.äär han dö..dööd?"

Hon nickar och trillar ner i golvet, samtidigt som tårarna forsar ner för hennes kinder. Jag springer fram till henne och lägger en arm om henne samtidigt som jag också inte kan hålla ifrån mina tårar, dem rinner snabbt ner för mina kinder och ner på golvet.

"Han är dööööööd" Skriker jag. "Min pappa!"

 

Mamma kör mig till Ulrik för att jag ska få berätta vad som har hänt, ingen säger någonting under hela bilturen. Jag kliver ut ur bilen och plingar på. Ulrik öppnar.

"Hej. Hur är det?" Säger han.

"Pappa"

"Ja?"

"Han är dö..dö..död" Stammar jag fram.

 

Han kollar på mig och ser att jag inte orkar längre, jag vill bara få ut allt. Han omfamnar mig och jag gråter mot hans axel.

"Det är okej att gråta älskade du, det är hur okej som helst. Du är världens underbaraste Isabella"

__________________________________________________________________________________________

Tack för kommentarerna! Fortsätt att kommentera!! :-)