Mamma mötte mig på flygplatsen, jag sprang emot henne och gav henne en stor bamsekram.
"Åh gumman! Vi har saknat dig så, du måste berätta varenda detalj"
"Kan jag få komma hem först kanske?"
Hon skrattade bara och sedan gick vi mot bilen.

1 Vecka senare.
Ulrik hade inte hört av sig ännu, jag deppade varje kväll och tänkte att han aldrig skulle ringa och att vi aldrig skulle träffas igen. Min telefon låg på nattduksbordet bredvid min säng, klockan var 22.14 och jag låg i sängen och försökte sova när min telefon började vibrera. Jag greppade snabbt åt mig mobilen och kollade på displayen, det stog "Ulrik". Ett leénde spred sig över mina läppar och jag svarade.
"Hej.." Sa jag lite försiktigt.
"Sötnos! Jag trodde inte du skulle svara, jag vet att jag inte har hört av mig på en vecka. Jag har inte haft någon tid, jag hoppas du förlåter mig!"
"Det är lungt, jag är glad att du ringde mig nu iallafall"
"Hur mår du?"
"Som vanligt, men jag saknar dig, är du hemma?
"Nej" Sa han och min dörr öppnades. Jag tappade mobilen i sängen och gapade, i dörröppningen stog Ulrik och log.
Jag reste mig upp ur sängen och gick emot honom, jag stannade precis framför honom så att vi hade ett litet mellanrum mellan oss.
"Jag ville överraska dig" Sa han.
Jag log.
"Det gjorde du verkligen, hur hittade du hit?
"Det var enkelt"
Han drog handen genom mitt hår och smekte min kind, jag tog ett steg närmare honom och vi möttes i en kyss.

Vi hade suttit och snackat en stund på min säng och bara myst.
"Vad sa mina föräldrar när du kom då?"
"Nä, typ inget speciellt, jag antar att du har berättat om mig eller?"
Jag nickade och log.

Nästa dag vaknade jag att Ulrik låg bredvid, jag mindes inte att han somnade bredvid mig. Solen lyste in genom det vita gardintyget som hängde och fladdrade i fönstret.

Ulrik hade aldrig varit i Lerum förut så jag tog med han in till centrum. Vi satte oss på en uteservering och tog varsin glass, jag beställde hallon och choklad, Ulrik beställde apelsin och jordgubb.
"Ulrik, nu vill jag verkligen veta vad du tycker om mig" Sa jag och ställde ifrån mig glassen.
Han skrattade lite och började sedan babbla på.
"Du är så himla gó som person, det är lätt att prata med dig. Din personlighet är så himla fin, du är inte den där "galna" tjejen du vet. Du har världens finaste ögon och jag älskar verkligen ditt nackparti, ditt leénde går heller inte att motstå, jag liksom dras till dig. Du är så vacker."
Jag blev generad, han sa det med sådan inlevelse så det kunde inte vara annat än äkta.
"Vad fin du är" Sa jag och sträckte mig över bordet för att ge honom en puss.

Vi gick till busstationen och hoppade på buss 213 som skulle gick dit där jag bodde...
______________________________________________________________________________________________
Liten kort del efter mitt uppehåll! Kommentera på nu så kommer en ny del imorgon kväll!:-)