Dagarna gick och Ulrik ringde mig minst 5gånger varje dag, jag svarade inte för jag orkade inte höra på att han skyllde bort sig på allting.

Jag hörde steg i trappan och tänkte för mig själv "fan", jag hade ju inte berättat något för mamma ännu. Dörren öppnades och jag låg med huvudet nerborrat i kudden.
"Gumman, har det hänt något?" Sa hon och satte sig på sängen och la handen på min rygg. Jag snyftade lite och tänkte att jag måste berätta för att hon misstänkte något.
"Det är Ulrik" Jag satte mig upp i sängen, mamma la armen om mig och kramade mig hårt.
"Ha..han, han har varit otrogen.." Tårarna forsade ner för mina kinder, jag kunde inte hålla tillbaka dem.
"Åh hjärtat, det är så hemskt. Du måste bara gå vidare"
"Men åh, det går ju inte! Han är ju den underbaraste person på hela jorden"

Efter en stunds snack så mådde jag faktiskt bättre och jag hade tänk på det där mamma sa om att gå vidare, jättesvårt med någon man älskar så mycket. Mitt huvud sprängdes av alla dessa tankar jag hade i huvudet och jag kom aldrig fram till något beslut som jag skulle göra. Jag tackade nej på alla telefonsamtal han ringt mig, men bestämde mig om han ringde en gång till skulle jag svara, och det gjorde han. Jag väntade en stund med att svara men tryckte sedan på svara.
"Hej.."
"Celine, det har blivit fel. Vi måste prata!!"
"Varför? Jag såg dig kyssa en annan tjej, idiot! Ska du berätta att det är slut eller?"
"Okej lyssna här! Jag älskar dig, kan vi ses?"
"Nej, du älskar mig inte, om du älskar mig skulle du för det första inte kysst henne, för de andra skulle du vara hos mig nu"

Jag gick med på att träffa honom ändå även om jag inte ville, han stod utanför och väntade på mig.
"Hur mår du?" Frågade han.
"Vad fan tror du? Jag är helt förkrossad, jag älskade dig Ulrik, men nu vet jag inte längre"
"Snälla Celine, du är den enda för mig. Jag älskar dig"
"Nej det gör du inte, du ljuger"
"Vad ska jag göra för att du ska tro mig?"
"Inte vet jag, men du kysste henne, frivilligt antar jag?"
Han kollade ner i marken och sprakade runt på lite grus. Han lät ändå så gullig och att han verkligen ville bli förlåten. Jag gick fram till honom och tog tag i hans hand.
"Ulrik, jag älskar dig! Men det här blir svårt, mina känslor är inte nog starka för att jag ska kunna lita på dig helt, jag tror det tar slut här.." Mina tårar föll ner en efter en på kind blanka kind, jag släppte taget om hans hand och började gå hemåt. Vår vänskap var förstörd, vårt förhållande var förstört, hur skulle detta sluta?..
______________________________________________________________________________________________
Äntligen eller? Klarar ni över 10 kommentarer? Tipsa gärna era vänner och Ulrik fans om min novell, skulle va gulligt :-)