Jag satt i en soffa i en långa korridoren och väntade på att svaren från röntgen skulle komma. Jag hade ringt hem till Josefin och både hennes mamma och pappa var på väg.

 

Det kom fram en äldre dam dam till mig.

"Josefin har brutit näsbenet, smällen var så hård. Vi skall också röntga hennes mage ännu en gång, det är något som inte stämmer. Vi kan inte se något, men hon ligger och skriker för att det gör så ont. Du får komma in och kolla till henne om du vill"

 

Jag följde efter kvinnan in till ett rum, jag såg Josefin direkt och gick fram till henne. Det forsade tårar ner för hennes kinder, hon både skrek och grät samtidigt. Jag gick fram till henne och satte mig på huk bredvid sängen. Jag strök min hand över hennes hand och kysste den sedan.

"Det blir bra älskling, jag är med dig hela tiden"

"Ursäkta mig, vi ska röntga henne igen. Du får träffa henne lite senare" Sa kvinnan.

Jag kysste hennes panna och började gå, jag började själv gråta för att jag hörde hur Josefin skrek bakom mig.

"Ulrik!" Skrek hon. Jag vände mig om mot henne.

"Lova att aldrig lämna mig!" Fick hon fram.

"Jag lovar" Sa jag och gick ut ifrån rummet, hennes skrik hördes ända ut och jag suckade.

 

Jag gick ut utanför sjukhuset för att möta upp Anette och Christer som precis hade kommit till Östersund, båda var lika uppspelta. Vi gick in och satte oss.

"Så Ulrik, berätta nu vad du har fått reda på" Sa Anette.

"Jo, hennes näsben är brutet, och det är något med hennes mage som inte går att se i röntgen. De ska testa igen, så snart får vi nog reda på vad det är. Jag var inne hos henne innan, hon skrek och grät hela tiden för att smärtan var så stark" Berättade jag för dem.

"Åh, våran lilla Josefin"..

"Att en människa kan vara så dum att misshandla henne på det sättet för att hon vill vara med dig" Sa hennes pappa.

 

En annan kvinna  kom fram till oss.

"Hej, jag heter Annica och är sjuksköterska här på lassarettet. Jag antar att ni är hennes mamma och pappa, och du broder?"

"Pojkvän" Rättade jag henne. Hon log.

"Kom så får ni följa med mig" Sa hon.

 

Vi fick sätta oss i ett rum.

"Jo, det här med hennes mage. Har hon haft urinvägsinfektion någon gång?"

"Tre gånger" Sa hennes mamma.

"Okej, det misstänkte vi. Hon har fått en riktigt hård smäll, ovanligt hård faktiskt på blindtarmen. Det ända vi kan göra för att hon ska må bra i framtiden är att operera bort den"

"Gör vad ni kan!" Sa vi alla tre på en gång.

"Vi har gett henne smärtstillande medicin, hon har fortfarande ont men hon skriker absolut inte lika mycket nu"

 

Dörren öppnades, in kom en sliten Josefin med en sjuksköterska. Hon höll i henne för att hon inte skulle trilla omkull. De gick mot mig och Josefin satte sig i mitt knä, hon grät fortfarande.

"Hej älskling. Det blir bra nu ska du se"

Hon snyftade lite innan hon fick fram något att säga.

"Ulrik! Tack"

"Tack?"

"Tack för att du är min, utan dig hade jag inte klarat det här"

"Jag älskar dig Josefin, bara min"

Vi kysstes, alla i rummet log. Hon gick vidare till sin mamma och pappa och sedan var det dags för Josefin att gå in till en operationssal för operation. Hon skulle opereras på natten men det var en hel del saker att förbereda. Imorgon skulle hon vara pigg, men hon skulle inte kunna resa sig ur sängen.

 

Det var morgon, vi hade sovit på ett rum som fanns på sjukhuset. Klockan var 7 på morgonen och jag bestämde mig för att gå till Ica som låg precis jämte sjukhuset, jag köpte en bukett rosor och choklad till henne. När jag kom tillbaka till sjukhuset hade redan Anette och Christer varit inne hos henne, jag gick in till hennes rum och stängde dörren bakom mig.

Hon log när jag kom in. Jag gick fram till henne och kysste hennes panna, och satte mig sedan på en stol bredvid sängen.

"Hej älskling, hur mår du?"

"Mycket bättre än igår, men nu värker det mest" Hon drog upp tröjan en bit och visade ett lång och stort ärr.

"Aj" Sa jag. Hon log mot mig.

 

Jag tog fram buketten med rosor och chokladen och gav det till henne.

"Åh, vad fin du är! Det där hade du inte behövt köpa"

"Men jag gjorde det"

Hon tog min hand och drog mig mot sängen, jag satte mig på sängkanten. Hon förde sitt ansikte mot mitt och våra läppar möttes i en mjuk kyss.

"Det går lika bra att kyssas på ett sjukhus" Sa hon och skrattade.

"Det går alltid bra att kyssa dig"

_________________________________________________________________________________________

Kapitel 17 ute! Vad tycker ni?

Släng in en kommentar när ni ändå läser. Tack för era fina som jag fick på förra kapitlet, det värmer ! ♥